Blickar
Jag lever mig in i andra personer, vilket inte är så lätt egentligen.
Jag ser rakt igenom deras ögon och jag läser deras tankar, jag scannar deras hjärtan.
Det är därför jag ibland undviker ögonkontakt med andra, för de inte ska scanna av mig. Och Ibland för att jag inte orkar tänka på deras dystra gråa ögon.
De ler, vi ler, jag ler....
Men vad är ett leende? Den reflekterar inte känslorna vi bär på i alla fall. Leendet är människans naturliga smink kanske...
Den döljer mycket av det man inte vill erkänna eller visa. Ju mer vi ler desto mer ljuger vi. Så leendet hänger inte ihop med lyckan?!
Neej, det tycker inte JAG i alla fall.
Jag...?
Jag, vem är jag?
Jag lever mig in i någon annas blick.
En kvinna som alltid bär på någon känsla.
Hennes blick var skarp och säker. Hon var lycklig, hoppfull och kär.
Hon drömmde och förverkligade. Det blev inte alltid som hon drömt, det dög ändå, hon var nöjd och blicken var klar.
Vad hände med dessa ögon? Något hände i alla fall!
Jag kunde inte läsa av de, inte leva i de heller. Jag tänkte ofta på de, var nyfiken och ville fråga. Men jag var tyst.
Fick ändå en del svar, då föll jag. Mycket hade fallit, men annat började byggas upp. Sår läker men väldigt sakta.
Men de läker, trotts att ärr stannar kvar.
Och så fortsätter mina blickar att möta andras...och så fortsätter jag le.